Del 2/3 Resereportage om tågsemester med barn, Paris

Publicerat i Smålandsposten & Kristianstadsbladet 27 juli 2019.

Jag har alltid varit påväg till Paris

Jag har alltid varit på väg till Paris. När jag är sjutton år ser jag Amelie från Montmartre om och om igen och drömmer mig bort till tunnelbanorna med gatumusikanter i varje hörn. Jag söker jobb som Au Pair i Paris efter gymnasiet, genomgår flera intervjuer och när familjen slutligen erbjuder mig arbete tackar jag nej. Jag är nykär i en kille och Paris känns med ens sekundärt. När jag är tjugotvå träffar jag honom som jag vill dela mitt liv med. Vi möts för första gången en junikväll på Tranan vid Odenplan i Stockholm. När vi åker hem på tunnelbanan vid midnatt lovar vi varandra att vi ska åka till Paris ihop. Om någon hade viskat till oss då att det dröjer elva år innan vi ser Paris och att vi reser dit med tåg ihop med våra tre söner. Jag undrar vad vi tänkt om vi gått in i vår framtid och sett oss själva, svettiga och sjösjuka av alla tågresor och med väskor och barn i alla händer.
Resan från Como i Italien upp till Paris delar vi upp i två eftersom vi vill resa max fyra timmar tåg per dag. Först fyra timmar till Basel i Schweiz där vi stannar en natt. Ett dyrt misstag. Allt som känns prisvärt till middag i mataffären är dagens lunchsallader till utförsäljning. Till frukost köper vi fyra små frallor på tågstationen som kostar flera hundra. Att surfa kostar tjugofem kronor per megabit. Vi känner oss nyrika när vi äntligen tar oss till Mulhouse vid franska gränsen.
Vi åker till Paris med det franska snabbtåget TGV i trehundra kilometer i timmen. Vi har omedvetet upprättat en strategi för att klara av tågresorna. Min man och jag pratar knappt med varandra utan går in i oss själva och lägger all vår energi på att hålla barnen nöjda. De får varsin stor godispåse men nu bråkar de om hur många godisbitar de har kvar och treåringen snor godisbitar från storebror när han inte ser och storebror märker detta och de börjar slåss och nu vet vi inte om det är tåget eller våra huvuden som slungas fram och tillbaka i farten. När vi äntligen lyckas få treåringen och ettåringen att sova är det som om hela tåget pustar ut med oss. Tågpersonalen säger ingenting om att de måste tränga sig förbi vagnen där babyn sover. Inte heller dem som går på och av tåget med resväskor säger någonting om vagnen som täcker halva gången. Jag sitter som på nålar för det är inte brandsäkert med en vagn som täcker halva gången men det verkar som att alla förstår att babyn måste få sova och att de urlakade föräldrarna behöver sin kaffepaus. Hela vagnen viskar för att inte väcka någon av barnen och det får mig nästan att gråta. När vi ska gå av tåget i Paris sträcker sig åtta händer fram och bär våra väskor och hjälper barnen nerför trappan. Ett varmare mottagande går inte att få i en ny stad. Vi ringlar oss ner i gångarna under Gare De Lyon efter rätt tunnelbana. I stadsdelen Vincennes har vi hyrt en lägenhet av en fransk familj. De har lämnat nyckeln till grannen. Vi har ingen aning om att han är så gammal. När han öppnar hinner vi endast säga Bonjour innan han nästan svimmar inför oss där vi står med alla väskor och trötta barn. Jag är på väg att ringa efter en ambulans när han återfår talet och vi leder honom in till soffan. Det visar sig att han har en hel lägenhet full med böcker och vinylskivor och två katter döpta efter parisiska operor. Han berättar för oss om sina sjukdomar och att han nu bara väntar på att få dö. Mötet är som en scen ur Amelie från Montmartre. Amelie har också en isolerad och äldre granne och tillsammans spelar de in fragment från teven som gestaltar deras känslor inför omvärlden. Vi bjuder in vår granne, Al som han heter, på kaffe för att tala mer om fransk litteratur och opera.
”Sans toi les émotions d´aujord hui ne sont que la peau morte des émotions d´autrefois.” Utan dig skulle dagens sinnerörelser bara vara flagor från förr. Meningen står skriven på en vägg som passerar i filmen om Amelie från Montmartre. Jag brukade pausa filmen och ta kort på den meningen. Den fångade mig även om jag inte vet säkert om jag förstod den. Jag vet inte om jag är klokare nu när jag som vuxen ser Paris flyga förbi i ögonvrån medan jag jagar mina barn genom staden. Vi ser på Eiffeltornet i all hast. Vi sneglar på de välklädda Parisborna med sina lunchmusslor på uteserveringar medan vi packar upp kylryggsäcken i en lekpark. En gatumusikant spelar kanske vår låt men i så fall missar vi det helt säkert. Vi tar oss till Montmartre och pustar oss uppför alla trapporna till Sacre Coeur under dygnets varmaste timme. Vi står med hela Paris framför oss men min blick är bara på treåringen som klättrar över ett staket och rymmer. Vi får hjälp av andra turister att håva in honom. Och på ett Brasserie frågar jag om min sexåring kan få låna toaletten. Först efteråt förstår jag att det var just det där kända brasseriet från Amelie från Montmartre, det jag som sjuttonåring drömde om att besöka. Trots att det var här som Amelie och hennes kärlek slutligen får varandra känner jag inte stämningen bland alla selfieupptagna människor. Det är inte barnens fel. Barnen är resans hjältar. De klagar ingenting, de älskar äventyren som väntar varje dag och går tålmodigt upp och nerför alla trappor och gator. Att treåringen skulle vara en klättrande ninja även i Paris hade vi förväntat oss. Paris kan rusa förbi de flesta, med eller utan barn. Det är först när vi lämnar turisterna och kommer tillbaka till tunnelbanan som jag känner mig i Paris igen. Det är rusningstrafik och jag har babyn på armen, sexåringen i handen medan min man har hand om vagnen och treåringen. Den första som reser sig för oss är en äldre dam. Jag insisterar på att hon ska sitta själv. Till slut reser sig några andra och vi blinkar mot varandra, damen och jag, i ett slags samförstånd om livet. När hon går av vid nästa station lägger hon handen på min axel och säger Au Revoir. Jag ser efter henne innan hon försvinner bakom dörrarna som stängs. Det gör ingenting om vi missar alla Paris sevärdheter. Paris är ögonblicken. Paris är känslan av min egen litenhet inför alla dessa mängder av andra levande kroppar som förflyttar sig mellan stadens punkter. Paris är souvenirförsäljaren som lagt sig på en bänk i Jardin des Tuileries för att vila med Eiffeltornen insvepta i ett lakan på magen. Paris är synen av mina söner när de springer så snabbt in i parken att sandmolnen yr kring dem. Det är nu den sista kvällen i Paris innan vår interrail fortsätter till Berlin. Det regnar för första gången sedan vi kom hit och vi dricker vin med öppna fönster. Vår Parissouvenir blir minnet av de oändligt många som hållit upp dörrar för oss, som burit vagnen åt oss i trappor, som hämtat vakter när biljettspärren för vagnar varit sönder, som hjälpt oss hitta, som erbjudit oss vatten, som underhållit barnen i tunnelbanan … Ensamma är vi flagor från förr. I storstaden flyter vi samman och våra sinnerörelser blir ett gemensamt nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s