Del 3/3 Resereportage om tågsemester med barn, Berlin

Publicerat i Smålandsposten & Kristianstadsbladet, 3 augusti 2019.

Lyxigt och samtidigt slitsamt att tågsemestra

När vi lämnar Paris efter fem dagar har vi nått maxkapacitet. Vi orkar inte turista enda dag till i Paris med tre småbarn. Vi är två utbrända livvakter som varje sekund håller våra barn från att ramla ner på spår eller ut från trånga trottoarer och vi bär dem och deras vagnar upp och ner för trappor och backar. Livet på resande fot med barn kokas ner till människans mest basala behov, maten, sömnen och säkerheten. Vi ägnar en stor del av resan åt att planera alla frukostar, mellanmål, luncher och middagar. Och från att ha haft barn som lagt sig klockan sju har vi omedvetet anammat den kontinentala läggningen vid halv tio.
Vi sjunker ner i sätena på tåget till Frankfurt där vi ska mellanlanda två dygn innan vi fortsätter till Berlin. Treåringen och sexåringen pysslar med sina klistermärkesböcker. Efter sju minuter på tåget ser ettåringen på mig med glansiga ögon innan han plötsligt kräks ner hela mig och sig. Jag kastar mig ut med honom till bagageutrymmet. Av med hans kläder, torka med våtservetter, fälla ut vagnen, lägga ner honom och ge vatten, ta ner de stora ryggsäckarna från hatthyllan igen, leta fram ombyten till oss båda, in på tågtoaletten och byta om. Ettåringen somnar och vi hoppas att han bara åt lunch lite för snabbt. Tåget fylls på vid varje station. Det är fredag, säger en medpassagerare, åk inte tåg på fredagar någonstans i Europa. Folk sätter sig på golvet omkring mig där jag står med den sovande babyn i vagnen. Jag förklarar för dem att babyn kräkts på golvet. De bryr sig inte och sitter kvar. Efter en timme vaknar vår lille och kräks igen. De större barnen får klara sig själva eftersom det nästan kräver två vuxna att ta hand om en sjuk baby på ett överbokat tåg. Och för första gången på vår resa träffar vi otrevliga människor. Jag frågar tågvärden om vi kan få några plastpåsar. En svensk kvinna och hennes resesällskap avbryter oss mitt i samtalet och säger, på engelska eftersom hon inte förstått att jag är svensk, ”Ehm; are your kid sick? Don´t touch the handles on our seats, please.” Jag bara ser på dem, förvirrad efter att ha varit i Italien och Paris och fått frågan ”Can I help you?” flera gånger varje dag. Tågvärden ser också på dem med en blick innan han går och hämtar påsar och flaskor vatten och frågar om om jag vill att han efterlyser en läkare. Det behövs inte, men just nu skulle jag gärna slippa vara svensk. Jag säger till min man att vi kanske bara borde ta flyget hem. Han svarar lugnt, ”Det här är en del av resan.” Och jag vet att han har rätt, magsjukor kommer oförutsägbart, även på tågsemester. Timmarna passerar långsamt men fram kommer vi så småningom. I Frankfurt parkerar babyn och jag oss på hotellet och han hinner bli frisk innan vi ska resa nästa fyra timmar till Berlin. Sjuklingen får välja nalle i en butik och han går rakt fram till en isbjörn och kramar om den. Först senare förstår vi kopplingen mellan isbjörnen och vår tågsemester. Det är kanske en isbjörnsgud som ser till att vi får en drömresa denna gång. Ettåringen sover två timmar och barnen sysselsätter sig med att bygga plusplusrobotar. Vi lutar oss tillbaka och kan njuta av landskapen. Dagen efter resdagen är det ändå som om någon sugit luften ur oss. Det är så lyxigt och samtidigt slitsamt att tågsemestra. Efter att ha burit barn och ryggsäckar och kylväskor känns det som om någon misshandlat mina axlar och höfter, huvudet kokar och kroppen gungar. Och jag upptäcker de första grå håren i min mans skäggstubb. Trots detta längtar ingen av oss hem. Det är som om vi alltid vill leva såhär, på väg. Barnen nämner aldrig hemmet i Malmö. Det är som om de vant sig vid och också uppskattar föränderligheten. Vi är framme vid vårt byteshus i utkanten av östra Berlin. Familjen som bor här är nu i vårt hus i Malmö. Vi har välkomnat varandra med lokala godsaker och tips på saker att göra i varandras hemstäder. Det är ett unikt sätt att resa, att testa någon annans vardag. ”Jag vill bo här”, säger treåringen när han ligger i ett annat barns våningssäng och ser upp i en annan takstjärnshimmel.
     En ny värmebölja sveper in över Europa. Vi är tacksamma över att ha lämnat Paris där det nu är 42 grader, den varmaste dagen någonsin i Paris historia. Jag tänker på den sjuke mannen som bodde bredvid oss. Det är inte enstaka varma dagar utan en varmare verklighet som vi måste förhålla oss till. Värmen är upprinnelsen till vår resa. Vi hade med all sannolikhet inte valt tåg framför flyg med tre småbarn om inte klimatkrisen och isbjörnarna stirrat oss i ögonen. Det är 36 grader i Berlin. Vi får användning av vår usb-fläkt på pendeltågen genom staden. Vi tar oss till vattenlekparker där stadsbarn och hundar samlas för att svalka sig. Timme efter timme springer de genom ångduscharna. I kvällshettan köper vi street food och sitter längs trottoarer och äter middag med några vänner. Det känns som att det är vad Berlin handlar om. Enkel, billig och god mat i sällskap av gatornas sorl. I stadsdelen Prenzlauer berg trivs vi bäst. Där finns gott kaffe i varje hörn som vi tar med till de ovanligt trivsamma lekparkerna. Vi njuter av alla vackra hus och trädalléer som skuggar oss i värmen. Ett gatuband stannar och spelar jazz för oss medan vi äter lunch på en eminent vietnamesisk restaurang där varmrätterna kostar sjuttio kronor per person.
      Mitt i veckan drabbas min man av babyns åkomma. Jag vågar inte åka någonstans med tre småbarn på pendeltåget i värmen. Det är en påminnelse om hur viktigt det är att alla mår bra för att klara en sådan här resa och hur skört det är. Tack och lov är min man frisk redan nästa dag. Resan hem till Malmö tar åtta timmar med tåg. Vi delar upp den med en natt i Flensburg. Max fyra timmar tåg på en dag med småbarn är en bra riktlinje. Och nästa gång halverar vi packningen till tre ombyten per person. Vi minskar även antal resdagar och tar oss till en plats där vi vill vara flera veckor. Vi kommer att fortsätta ta tåget till vårt favoritland Italien som bara är ett dygns resa bort från Malmö. Inte en enda minuts försening har vi erfarit under de totalt 3816 kilometer som vi har rest. Det är endast cirka 300 kilo CO2 för fem personer. Om vi åkt flyg dessa sträckor hade det blivit över fem ton CO2. Flyget släpper ut 74 000 gånger mer koldioxid än tåget.Om vi ska nå Parisavtalets klimatmål måste de genomsnittliga utsläppen per person för alla länder vara mindre än ett ton per person till år 2050. Vi kommer att kunna fortsätta resa även om det tar längre tid. I andra delar av världen står människor inför helt andra problem som matbrist, väderkatastrofer och förändrade landskap. Jag hoppas att vi tillsammans kommer att göra allt för att bevara jorden, på samma sätt som vi så självklart hjälper varandra av och på tåg, håller dörrar och bär väskor åt varandra under våra resor. Den största resan börjar nu. Den är min och lika mycket din.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s