Del 1/3 Resereportage om tågsemester med barn, Comosjön

Smålandsposten & Kristianstadsbladet publicerat 20 juli.

Hur ska vi resa mer hållbart?

Hur ska vi resa på ett hållbart sätt? Det känns naivt att sluta flyga medan resten av världen fortsätter kors och tvärs över oss. Och varför ska just vi offra oss, vi som har tre små barn? Det tar tid att förstå att tågresande inte är en uppoffring. Det är ett privilegium och ett val där du inte väljer bort någonting, du får en ny upplevelse. Vi köper interrailkort tidigt och bokar och planerar resrutt själva trots att vi blir rådda att använda resebyrå. Man behöver inte vara expert för att resa med tåg genom Europa, men vi kan inte begripa hur det är att tågluffa med barn. Vi är en gående cirkus. Vi täcker in hela småbarnsåren i vår familj, en ettåring utan riskmedvetenhet, en treåring inne i sin värsta trotsvåg och en sexåring som oroar sig över allt som många sexåringar gör. Treåringen och sexåringen bråkar dessutom jämt med varandra. Ändå har vi sinnesron att våga tro på en 21 dagars lång tågsemester genom Italien, Frankrike och Tyskland. Vi köper pyssel för flera hundra även om vi vet att barnen efter fem minuter ändå kommer vilja vara framme, att vi kommer bli galna och att alla kommer hata varandra. Men vi vet också att det kommer att gå över. Timmarna passerar genom ”getingmidjan”, Köpenhamn-Hamburg. Ettåringen får äta hur många chokladkex han vill. Sexåringen övar på att skriva sitt namn hundra gånger. Treåringen hittar en lika busig pojke och tillsammans förvandlar de vagnen till vildingarnas land. Efter att ha varit på resande fot i tio timmar vill ingen taxi ta oss till vårt hotell. De skakar på huvudena till åsynen av oss. Nu förstår jag varför den kallas helvetesfärden, sträckan mellan tågstationen och hotellet. Med femton kilo var på ryggen, tio kilo bebis på magen, en kylväska, pysselryggsäck och två trötta små i händerna går vi den långa promenaden som egentligen bara är en kvart. Vi kastar oss in på en hipp restaurang och struntar i att inga cirkusfamiljer tidigare varit där. En ensam kvinna vid bordet bredvid ger barnen sin skål med pommes i väntan på vår mat. Dagen efter underhåller vi barnen en regnig dag i Hamburg i väntan på nattåget mot Zurich. När vi står på perrongen med alla barn och väskor klockan nio på kvällen känns det som om vi befinner oss i ett epilepsianfall utan att någonsin ha haft epilepsi. Barnens oupphörliga bråkande, den ständiga uppsikten över ettåringen och anspänningen inför natten rinner dock av oss när vi kommer in i sovkupén. Fyra kvadrat, tre bäddar på höjd och ett obegripligt litet badrum. Vi skrattar tills vi gråter. Varje rörelse måste planeras. Någon av oss får stå bakom toalettdörren för att den ska gå att öppna. Min man får svinga sig som en apa för att komma upp till sängen högst upp. Vi ser på varandra med samma fråga: Hur hamnade vi här? Vi tänker inte då på att halva Malmö kommer att vara under vatten redan år 2100. Det är inte läge att prata om havsnivåer när vi vaknar omlott hela natten av barn som ropar, ”Var är vi nu?” Barn skulle ju sova stockar på nattåg. Men när jag ligger bredvid min snusande baby och våra kroppar vaggas fram genom mörkret njuter jag av långsamheten. Minuterna, kvartarna, timmarna. Tiden går inte att tjata eller köpa sig till. Även barnen förstår detta. Tiden är klasslös och sällsam. Det går att förändra idén om att allt ska gå så fort som möjligt. När vi kommer fram till Zurich har vi tre timmar kvar till Italien. ”Jag visste inte att jag kunde lukta såhär illa”, säger min man. Vi är överens om att det finns en njutning i att vara skitig. Jag tänker på boktiteln av Ann Jäderlund, ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar?” Renligheten kan inte mäta sig med känslan av att överträffa sig själv. Det känns som att vi bestigit ett berg när vi når fram till det rosa stenhuset där vi hyrt en lägenhet i Como. Vi tog oss hela vägen hit, till trädgården med citron- och persikoträd. Det är som om vår hud byter färg. Stentrappan är mjuk som smör. Jag doppar parmesanost i kaffet till frukost som om jag aldrig gjort annat. Svalorna viskar till oss försiktigt. Huset där vi bor ägs av ett italienskt, pensionerat läkarpar. De har skrynkelfria linnekläder och rör sig mellan kyrkan, kaffebaren och den rosentäckta balkongen. Mannen har ständigt en pipa i mungipan och stannar ibland för att plocka ett blad från en buske som han doftar på en stund. Deras livsnjutning är en film. Vi har ingen tvättmaskin och kvinnan i huset vill hjälpa oss med tvätten. Jag skäms på ett svenskt sätt när jag ser våra kläder på deras fönsterlina på tredje våningen. Hon stryker och viker kläderna och vill knappt ta emot vinflaskan vi lämnar som tack. Italienarna har pinsamt bra självförtroende men det är så naturligt för dem att hjälpa till. Kanske är det därför allt känns komplett i Italien, som om ingenting fattas oss. Jag blir som den ljumma croissanten när jag sitter på den lokala kaffebaren och lyssnar till slamret av porslin, mopederna som svischar förbi och drar in doften av kaffe och cigaretter som sätter sig i luften. En romantisk dröm för en författare. I Italien är det klyschiga inte klyschigt. I Italien är det smutsiga vackert. Vi köper båtkort och tar oss till byarna runt Comosjön. Det är svårt att ta in det storslagna landskapet med de pastellfärgade husen som växer upp i de gröna bergen. Framförallt med tre barn varav en treåring som kallar sig för den blå ninjan och ska klättra upp på båtrelingarna. En dag fastnar vi på sjön mitt i ett åskoväder. Vi får kasta oss ut i hällregnet vid nästa stopp. I bergen stiger röken och jag tänker på bränderna i Grekland förra sommaren. Även den blå ninjan tyckte att det var skönt att komma hem den kvällen, även om vi får veta att ninjor aldrig sover. En annan dag tar vi båten till den uråldriga byn Careno. Där finns en sandstrand, gamla hus och en enda restaurang som är stängd. Vi badar i den varma sjön och äter picknick under ett fikonträd innan vi inser att båten tillbaka går om fem timmar. Det finns ingen toalett i byn och ingenstans att köpa glass eller vatten. Vi promenerar i trapporna mellan de gamla husen, hälsar på byborna som sitter i skuggan och dricker kaffe. Ettåringen lär sig lapa vatten från de offentliga kranarna som alla italienare. Till slut förbarmar sig restaurangägaren över oss. Vi får låna hans privata trädgård vid vattnet med egen boulebana. Hans varma röst stannar långt inne i mitt hjärta. Vi färdas genom kvällen tillbaka till Como i en liten träbåt. Det tar en timme och barnen sitter tysta och ser på ljuset som strilas genom skogarna i bergen. När vi slutar dagen på ett torg med spröd pizza och hortensior över våra huvuden är det bara vårt språk som avslöjar oss. Våra barn springer efter duvorna med de italienska barnen medan vi dricker rödvin. Ettåringen äter vaniljglass med hela ansiktet. Någonstans pågår ett mörker i världen men det bryr sig inte den blå hortensian om. Vi vill inte lämna Italien men snart fortsätter vår tågsemester i Paris. Vi tänker inte längre på att vi har åtta timmar med tre barn på ett tåg framför oss.

Ester Roxberg

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s